Det börjar med små förändringar. Psykoser vars främsta botemedel verkar finnas i att få släppa loss totalt, anas under ett par dagar. Luften verkar inte tillräcklig för att hålla ögonen i schack och dina blinkningar är snart tillräckligt återkommande för att ha ögonen konstant nedstängda med en lapp på locken sägandes "Ur funktion".Du börjar bli medveten om din hals existens då den är mån om att visa sig levande genom diverse storleksförändringar och insides akupunktur. Genast inser du att tungan inte är tillräcklig för att stilla den ofrivilliga klådan då otaliga försök till att lätta nålarnas press med den är resultatlösa.
Tiden går långsammare än vanligt med ett svårare uppehälle men snart har även näsan blivit involverad i din kropps haverande. Dina andningsmöjligheter har halverats och näsans ordinära funktioner har exkluderats för att ersättas av en läckande krans roll. Du känner dig skyldig till en halv regnskogs åtgång då du ser berget av näsdukar växa med en, vanligtvis, olaglig fart.
Munnen går in som vikarie för näsans luftintag, med läppar torra som ett halvår gamla kakor som följd. Du känner dig vackrare än någonsin med den oavbrutet öppna munnen, den rinnande näsan och de kisande ögonen. Att du även är andfådd av minsta rörelse förstärker ditt intryck av att kunna vinna nästa modelltävling.
Du ser catwalken framför dig (om än lite suddigt som följd av kroppens temperaturhöjning) och gör dig beredd att äntra den med ett ben framför det andra. Var dina ben befinner sig, vet du exakt på grund av den obligatoriska ledvärken som finns i såväl höfter som knän. Din modellkarriär kunde inte tacka dig mer. Att du längt fram på podiet avslutar med sju stycken kraftfulla nysningar som alla ger individuella utslag på Richterskalan, ger dig publikens gillande.
Du är förkyld.
Att föda barn måste vara en petitess.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar